fredag 28 oktober 2011

Dagmar Hagelin och den svenska vänstern

Mördaren Alfredo Astiz dömdes till livstids fängelse i onsdags för mordet på två franska nunnor, en argentinsk journalist och tre kvinnor ur gruppen Mödrarna på Plaza de Mayo. Han genomförde dessa vidriga illgärningar på uppdrag av Argentinas dåvarande militärjunta som grep makten 1976 och bedrev ett successivt allt brutalare våld mot demokrater och särskilt då vänsterpolitiskt inriktade medborgare, framför allt ungdomar. En vanlig avrättningsmetod var att ge dem en muskelförlamande injektion, lasta in dem i flygplan, flyga ut över havet och slänga ut dem levande men förlamade. Inga problem med döda kroppar efteråt!

Den 27 januari 1977 på morgonen kom den sjuttonåriga svenska flickan Dagmar Hagelin för att hälsa på sin väninna Susana Burgos i Buenos Aires. Det vi vet om vad som hände beskrivs i Mänskliga rättigheter - Kampen för en svenska i det ”smutsiga krigets” Argentina: ”Militären visste att väninnan väntade besök av en motståndsaktivist morgonen den 27:e januari. Kvinnan hon förmodades vänta på ska liksom Dagmar ha varit ljushårig och blåögd.

Först flera timmar senare fick Dagmars far, Ragnar Hagelin, reda på att hans dotter blivit bortförd och påbörjade då det han skulle komma att ägna sig åt i decennier framöver – jakten på sanningen om vad som hänt Dagmar. Från Susana Norma Burgos far fick han veta att militären legat i bakhåll i hennes bostad när Dagmar knackade på och att hon blivit förskräckt vid anblicken och sprungit iväg mot närmaste gathörn. Militärpatrullens chef, dåvarande löjtnant Alfredo Ignacio Astiz upptog själv förföljandet och öppnade eld mot henne med sin pistol varvid Dagmar sårades i huvudet och sjönk ihop på trottoaren. Hon bars till en bil som tvångsrekvirerades ifrån en taxichaufför, och lades i bakluckan. När hon placerats där ska hon ha återfått medvetandet och försökt hindra att luckan stängdes.” 

I Sverige var vi enormt upprörda över Dagmar Hagelins öde och utrikesdepartementet arbetade i många år med frågan liksom hennes pappa. Omkring 30 000 människor försvann på detta sätt under denna fullständigt vidriga militärjuntas styre och kritiken från västeuropas intellektuella var het och outtröttlig.

Men så hände något som förändrade opinionsbildningen totalt i Sverige. Den 2 april 1982 invaderade militärjuntan Falklandsöarna, en brittisk besittning sedan 1833 bebodd av en rent brittisk befolkning. Den kommunistiske diktatorn Castro erbjöd sig snabbt att hjälpa den fascistiske militärdiktatorn Galtieri.  Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher var nästan ensam i det brittiska kabinettet om att vilja slå tillbaka omedelbart. Men hon var oblidkelig och stark och en brittisk flottstyrka skickades iväg till Falklandsöarna, två hangarfartyg med Sea Harrier-flygplan samt 5 000 marinsoldater och fallskärmsjägare, 52 civila handelsskepp eskorterade av 8 jagare och 15 fregatter. Falklandskriget hade brutit ut. Britterna vann kriget på några månader och detta ledde till militärjuntans fall i Argentina.

Då hände emellertid något dramatiskt i Sverige liksom i hela Västeuropa. Vänstern vände som ett fiskstim. Den följde sin grundregel att om det finns en anglosaxisk stat på ena sidan i en konflikt så stöder man den andra. Att det är en vidrig fascistisk militärjunta som massmördar unga vänsterungdomar glöms direkt. En enorm kritikstorm mot Storbritannien och Margaret Thatcher bröt ut på vänstersidan och vi talar då inte bara om Flamman utom om den demokratiska arbetarrörelsens viktigaste tidningar, t ex LO-ägda Aftonbladet och Arbetet, som Axel Danielsson grundade i Malmö 1887. Det började talas om att militärjuntan visserligen inte var demokratiskt vald men hade folkligt stöd.

Margaret Thatcher valdes till premiärminister tre gånger i demokratiska val och de som störtade  henne var inte väljarna utan motståndare inom hennes eget parti, . Men hon var så hatad av den svenska vänstern att den hellre stödde en fascistisk militärjunta som mördade 30 000 vänsterungdomar och demokrater och startade krig mot en demokrati i total strid mot folkrätten och FN.

Parallellen är närmast Molotov-Ribbentroppakten, när Stalin gjorde upp med Hitler och slog till mot Finland, Polen och Baltikum stödd av de svenska kommunisterna och deras tidningar, t ex Ny Dag och Norrskensflamman.

Är det bara jag som minns Castros och den europeiska och svenska vänsterns enorma svek inte bara mot demokratin och folkrätten utan mot sina egna ideal. Har det utkrävts ansvar av några politiker, ledarskribenter och vänsterintellektuella? Fick några avgå? Det minns jag däremot inte. Gör du?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar